måndag 23 oktober 2017

Nämen hej!

...nästan två månader senare. Vet inte hur många blogginlägg som passerat mitt huvud sen sist. Vill så gärna, men kommer inte riktigt dit. Vi kör en kortversion av några av dem:

Älskade mamma
Vill skriva ett hyllningsinlägg till min fantastiska mamma som alltid finns där och ställer upp. Spelar ingen roll om vi är magsjuka eller förkylda, mamma kommer med den där extrafamnen, extraarmarna som gör vardagen så mycket lättare, roligare, mindre kaotisk. Vet inte hur många mornar vi ringt mamma, när vi knappt sovit alls och skakiga undrar hur vi ska överleva dagen med två bebisar och en megasupertrotsig tvååring. Ringer mamma, hon kommer och så blir allt bra. Hon stannar över nattningen (som kan vara en mardröm om tre små är trötta och ledsna samtidigt) och sen säger hon "jag kommer gärna imorgon igen". Tack älskade mamma, vet inte hur vi skulle överlevt denna intensiva sömnbriststid utan dig. ♥

Foto: Anders Bergh



Välkomstfesten
Vi hade en välkommen-till-världen-fest för några veckor sen och det kändes så fint. En dag så full av kärlek. Våra fina vänner och familjer träffades och trivdes ihop och tillsammans välkomnade vi våra små älsklingar med sång, tal och blomsterkransar. Ett minne som gör mig glad.

De små fick så mycket fina presenter.


Timing
Inte helt aktuellt, men ändå: senaste tidens topp-tre-bästa-timing:
1. Bebisarna. Som bestämde sig för att komma ut bara timmar före planerad igångsättning. Mycket tacksam för det.

2. Lykke. Som sov hela natten i sin egen säng på sitt egna rum för allra första gången exakt samma natt. Mycket tacksam för det också. Hade inte varit jättekul att ha henne mitt bland värkarna.

3. Diskmaskinen. I våras flyttade vi ju till en fyra för att ha lite bättre plats för oss alla fem. Vad fanns i den lägenheten? Jo, en diskmaskin. Mitt livs första. Nu känns bara tanken på att vara utan diskmaskin helt omöjlig. Var skulle vi hitta tid att stå och diska allt för hand? Jag är ju glad om jag hinner duscha. Vilket leder oss in på nästa ämne:

Kortklippt
Jag skrev ju tidigare om när jag haft egentid och lyckats reda ut en treveckors-tova. Det var fyra månader sen nu. I början försökte jag snabbkamma lite med fingrarna när jag inte hade händerna fulla av bebisar, men till slut gav jag upp och de senaste veckorna har mitt hår blivit en allt mer hårt tovad supertova. En ständig sovtofs som såg ungefär likadan ut när jag tog av gummibandet. Häromdagen gick jag till min käre frisör och bad honom kapa rubbet. Nu är det superkort. Superskönt!





Vagnen
...har jag ju lovat visa. En fin gammal mörkblå awn där tvillingarna ligger ihop till skillnad från de flesta moderna. Den är fin och mysig, men alltså Lykkes gamla, gula solvagn! Jag saknar den. Tycker den är helt underbar, gult är ju svårslaget enligt mig. Det ser så mysigt ut att ligga där omgiven av solgula lyckoklöver. Det är kanske nåt med den röda galonen i tvillingvagnen. Rött är ju inte så vilsamt och galon inte så mysigt. Men om man inte jämför med solvagnen som jag gillar nästan lite löjligt mycket så är det absolut en härlig vagn.

Och nu har det här inlägget blivit liggande ett par veckor för att jag inte kunde hitta bilden jag tog på vagnen. Nu postar jag det ändå och återkommer med ny vagnbild snart. Senaste två veckorna har varit helt extrema. Kräksjukor varvat med förkylningsastma och besök på akuten (nattetid såklart, alltid akuten på natten). Om vi har sovit? Jodå, några minuter här och där har vi väl skrapat ihop. Idag var min älskade mamma här igen och jag sov en hel timme i soffan. Ljuvligt! Hoppas ni har en fin höst och att vi hörs lite oftare så småningom.♥

lördag 19 augusti 2017

En gosevän till Sixten

Idag har vi haft en väldigt fin dag med vänner som jag alltid blir alldeles lycklig av att träffa. Ni vet såna där människor där allt bara stämmer och det alltid är lätt och roligt att ses. Våra döttrar (som det skiljer exakt tio veckor på) lekte, lekte, lekte hela dagen. Satt bredvid varandra och snackade, tog hand om sina bebisar, stojade, busade och skrattade så de kiknade. Våra söner skiljer det åtta veckor på, ska bli spännande att se om de blir lika goda vänner så småningom.






































Mycket sytid finns ju inte för tillfället men jag tänkte att de små i alla fall skulle få varsin "gosevän" (Lykkes benämning som jag tycker är väldigt fin). Än så länge har det blivit en räv till Sixten. Han hittade genast ett öra att suga på (räfflat och skönt för kliande tandkött gissar jag) och lite senare somnade han av sig själv i soffan med räven i famnen (har nog knappt hänt innan), så jag tar det som att den är accepterad och gillad. Nu ska jag bara få ihop nåt till Frank också. Fast först sova, god natt!

onsdag 2 augusti 2017

Ett livstecken

Hej! Det var längesen. Känns som jag inte behöver förklara varför. Livet med tre barn på drygt två år är minst sagt intensivt. Det är underbart och fint och jag älskar min familj så vansinnigt mycket, men jag kan absolut vara lite avundsjuka på de som får njuta av en bebis i taget. Att få räcka till lite mer för varje barn, att inte alltid vara underbemannade med en famn för lite, att kunna dela upp nätterna och få sova lite mer, att hinna sätta den där lilla extra guldkanten på vardagen och inte bara hantera kaoset hela tiden. För kaos är det ofta när denna plötsligt ganska stora familj drar fram. Det kan jag stå ut med, men det gör ont i hjärtat när Lykke är ledsen och känner sig övergiven. Ja, de små med förstås, men de vet ju inget annat. För Lykke har det ju varit en så enorm omställning. Vi jobbar förstås stenhårt för att hinna med alla barn, oss själva och varandra och helst hinna vila lite däremellan. Och på att sänka krav och inte ha dåligt samvete. Helt enkelt är det inte men på det stora hela har vi det ändå fantastiskt bra. Det är en ljuvlig sommar med massor av kärlek och tid tillsammans. Vi har gjort lite småutflykter, till Ven med goda vänner, Ängelholms hembygdspark (karusell, ponnyridning, linbana, glass och mer goda vänner), Malmö garden show, Bökebäck, Limhamnsfestival, botaniska trädgården i Lund, övernattat hos vänner utanför Halmstad och träffat deras lilla nyföding, Landskronakarnevalen med mer karuseller. Och så lite (för lite, men ändå) koloniliv förstås. Mycket fina vänner har vi träffat, senast idag när vi lekte i deras trädgård (komplett med trädkoja och allt), bjöds på väldigt god mat, hade tid att sitta och prata en del (alla barn ganska så nöjda och harmoniska) och avslutade den varma sommarkvällen med glass och jordgubbssås i deras trädgård. Då leker livet får man säga. Livet är verkligen fint. Jag och Jonas blir ännu mer sammansvetsade av att dela allt i vått och torrt. Vi snusar bebisar tillsammans, hanterar kaoset tillsammans och highfivear varandra när vi lyckas komma ut i tid eller lägga alla barn samtidigt. Vi lever i samma verklighet och jag är så tacksam över det. Och så är jag förstås alldeles otroligt tacksam över våra tre barn, världens finaste barn (tänka sig!) för även om det är intensivt och ibland sjukt jobbigt så är det alldeles, alldeles underbart. De växer ju så fort de små liven och jag kommer säkert att drömma mig tillbaka till den här sommaren och minnas den som alldeles underbar. För det är den. ♥

PS. Någon undrade vad tvillingarna fått för namn och det har jag ju inte berättat. Frank och Sixten heter de.

onsdag 31 maj 2017

Bf idag

Fast våra små kom ju redan för tre veckor sen. Dagen före förlossningen:






































Och nu tre veckor senare:






































Känns så osannolikt att de fått plats! Vi har legat på sjukhus en del för att de inte gått upp i vikt och det är först nu de passerat sin födelsevikt så så här stora var de för tre veckor sen också. Nu äter de bra och växer fint så det är skönt.

Lykke kom tillbaka till förskolan igår efter tre veckor hemma. Ganska skönt för hela familjen, inte minst för Lykke. Det är inte lätt att vara två och plötsligt få två småsyskon på en gång. Mycket konflikter och gråt blir det. Med oss alltså. Mot sina bröder är hon oerhört snäll och omhändertagande. Det är så fint att se. På sjukhuset när lillebror skulle ta ett blodprov och var ledsen stod hon bredvid och sa hela tiden "Ingen fara, jag finns här" med lugnande röst. Vårt lilla älskade hjärta, hon är så fin. Ibland tänker jag att hon är en vuxen (okej, inte riktigt men äldre iaf) person instängd i ett litet barns kropp. Hon är så oerhört kompetent och kan så mycket och det krockar med att hon faktiskt bara är två år med allt vad det innebär. Dels saker hon inte kan rent fysiskt och dels att hennes föräldrar tycker att de ska bestämma över henne ibland. Tex att hon behöver ta på blöja, ta på kläder, äta, sova, osv... Nu fick hon vila från konflikterna och sen möta utvilade föräldrar och vi hade en så fin eftermiddag igår, gick och fikade (åttaårig bröllopsdag minsann!) och kastade stenar i vattnet vid citadellet och allt var så fint. Hoppas det fortsätter så. En bonus är ju att vi hinner ägna lite tid och uppmärksamhet åt småbröderna också (hur kunde jag tycka att det var fullt upp med en liten bebis?!?) och dessutom, idag har jag kammat mig för första gången efter förlossningen! Blev en enda supertova då och (surprise!) det blev inte bättre av att det dröjde tre veckor innan jag lyckades hitta tid att reda ut den. Men idag så, egentid!

torsdag 18 maj 2017

En vecka gamla

I onsdags hade 37 veckor gått och vi hade fått tid för igångsättning på torsdagen. Vi vaknade båda två vid fyratiden på natten och hade svårt att somna om, mycket tankar, så spännande och lite oroligt. Dessutom hade jag ont i magen, inte alls som värkar men rätt ont på ena sidan. Klockan fem kände jag som en hård dunk inifrån och tänkte "kan det vara vattnet?", nej det verkade inte blött alls. Efter en liten stund reste jag mig för att värma en vetekudde till magen och jodå, det var vattnet! Det forsade när jag ställde mig upp. Jag var lugn men fylld av glad förväntan , ruskade Jonas som precis slumrat till och berättade att vattnet gått. Han blev kanske lite mer nervös, packade ner de sista grejerna medan jag ringde förlossningen och sen mina föräldrar som hoppade ur sängen, på cyklarna och sen på tåget från Helsingborg. Ringde även vår vän Henrik som numera är van vid att köra oss till förlossningen på nätterna, eller alltså han körde när vi väntade Lykke också. Snälla vänner har vi. En halvtimme efter att vattnet gått satte värkarna igång och när mina föräldrar kom strax efter klockan sex så var det redan bara 1,5 minut emellan. Funderade lite på om vi borde ringa en ambulans istället, men då var Henrik redan där och det bar av till Lund. Jag höll Jonas hand, andades igenom värkarna och det kändes bra och rätt lugnt det hela.

Så anlände vi till förlossningen strax före sju och när jag en liten stund senare blev undersökt var jag 5-6 cm öppen. Med min förra förlossning i minnet då jag hade hemska värkar i mer än två dygn innan vi kom in och jag då var öppen en enda ynka cm så var det förstås väldigt skönt att höra. Jag bad att få sitta på en boll för sängen kändes så obekväm. Jag hann sitta på bollen kanske ett par minuter, men ctg:n krånglade och jag fick landa i sängen igen så barnmorskan kunde sätta en skalpelektrod. Då konstaterade hon att jag var tio cm öppen och ja, sen kom krystvärkarna. När man föder tvillingar är det gynställning och fullt med folk i rummet som gäller. Kanske inte roligaste upplägget, men det kändes ändå skönt att vara ordentligt övervakad. Och det var ju verkligen en drömförlossning på alla vis, så oerhört snabb och smidig. Så fort jag tänker på den blir jag alldeles lycklig över att jag har fått uppleva en sån förlossning. Förra gången var jag helt väck efter det långa värkarbetet, efter att knappt ha varken ätit eller sovit på ett par dygn och när de till slut satte värkstimulerande dropp samtidigt som de tog hål på hinnorna var resten av förlossningen en enda evighetslång mardrömsvärk där jag varken såg eller hörde och inte var medveten om att jag födde barn. Hemskt var det.

Och så nu detta. Värkar som kom och gick. Jag andades, tänkte "låt kroppen jobba", "nu är vi ett steg närmre" och "snart är denna värken över". Helt underbart att få uppleva en så fantastisk förlossning. Jag kände inte ens något behov av smärtlindring. Lägger ingen värdering i det, det är ju tur att det finns när det behövs, men jag känner mig så lyckligt lottad som fått uppleva en så fin förlossning, som gick så bra så det faktiskt inte behövdes. Alltså såklart gjorde det väldigt ont, men ändå hanterbart. Och ja ursäkta min långa utläggning. Ni kanske undrar hur det gick? Såhär gick det:







































Världens sötaste, finaste små tvillingar som tog sig rakt in i våra hjärtan. Två pojkar på 3,5 kg var så inte alldeles små, 7 kg bebisar i magen! Den första hade navelsträngen runt halsen och kom ut rätt medtagen men hämtade sig snabbt. Tvåan kom i säte trots läkarnas ganska brutala vändningsförsök, men annars gick allt verkligen helt otroligt bra. Nu längtar vi bara efter att de ska lära sig sova lite på natten också. Vi är väääldigt trötta, men väääldigt lyckliga. Precis som det ska vara.

onsdag 3 maj 2017

Välkommen hem till oss!

Vi flyttade som sagt i månadsskiftet januari-februari. Från en trea till en fyra i samma hus, på samma våning till och med så det var en väldigt smidig flytt. Såhär har vi det nu för er som vill följa med på en tur:






































Först kommer man in i hallen som pryds av Stig Lindbergs Melodi. Lite ovanligt färgval för att vara oss. Den enda väggfärgen som vi behållit i lägenheten (förutom vitt vardagsrum) är den ljusturkosa i den lilla hallen bakom och därför valde vi en tapet i liknande ton.






































Sen kommer vi till köket. Jag hade föreställt mig ett kök med ljusgula soliga luckor och med en härligt blommig tapet som fond runt fönstret. Vi kör mycket tapetfonder, tycker det blir så fint och så kan man unna sig en lite lyxigare tapet när det inte behövs så mycket.
Om det blev ett gult kök? Nej. Vi bor i ett hyreshus där en liten del av hyran varje månad går till en fond som man sen kan använda till renovering. Supersystem tycker jag! Förutom att de ändrat lite i vad man får göra. Tidigare kunde man få köksluckorna målade i vilken färg som helst, nu var det begränsat till, jag tror det var fem olika luckfärger att välja på: vitt, grått, grått, grått och grått med en svag ton av grönt i. Suck! Så tråkigt när allt ska passa alla och istället blir det så att ingen blir riktigt glad. Eller? Tycker majoriteten av folket verkligen att grått är den allra finaste färgen? De befintliga luckorna var väldigt slitna furuluckor som verkligen behövde bytas ut så ganska besvikna valde vi den mest färgglada färgen. Det är den ni skymtar ovan. Festlig va? Lindblomsgrön kallar de den dessutom. Den som valde det namnet kan ju aldrig ha sett härligt färgsprakande gulgröna lindblommor. Jag fokuserade på det lilla köket istället som jag tycker är roligare. Kanske kan man muntra upp vårt kök med nån fin tapet, tänker nåt i gröna toner men har inte hittat rätt. Tips någon?






































I vardagsrummet utanför köket finns matplatsen. Om några månader står här två små stolar till!
























Resten av vardagsrummet, ungefär som det såg ut i förra lägenheten, fast lite ljusare och luftigare.






































Jag älskar vårt hem. Överallt finns minnen, bilder, saker som gör mig glad. Och så ganska mycket färg, det tycker jag är fint.








































































Och så Lykkes rum, som kommer att bli gemensamt barnrum så småningom, tills Lykke vill ha eget och flyttar in i arbetsrummet. Så tror jag det blir, vi får se. Arbetsrum och sovrum kanske jag visar nån annan dag för det blev visst mycket bilder ändå.






































Barnrum är nog det jag tycker är roligast att inreda, barngrejer är ju så himla fina!









































































































Lykke fick samma tapet som vi valde till hennes rum i förra lägenheten, hon hade inte ens hunnit ha den ett år och vi tycker mycket om den. Porslinsfåret valde hon själv på en loppis förra sommaren.






































På andra sidan av rummet finns myshörnan och bredvid den, den lilla bokslukarens ständigt växande boksamling. Fattar inte hur små barn kan ha ett sånt minne. Hon sitter ofta själv och "läser högt" och det visar sig att hon kan nästan alla dessa böcker utantill. Eller kan hon läsa? Man undrar ju nästan... ;)







































Och med dessa små möss i "uffbabongsampan" (det där med L är inte lätt) säger vi tack och hej för idag.

tisdag 2 maj 2017

Gullis

Någon som har följt min blogg ett tag, hittat finheter på second hand och tänkt på mig. Tänkt, köpt och skickat. Så himla fint, jag blir alldeles rörd. Finheterna är tröja och byxa i det kanske finaste mönstret jag vet, från Tussilago.






































Har, som jag skrev i förra inlägget det i ett par långa sparkbyxor. Nu kan jag frossa i det och tvillingmatcha lite lagom. Tusen tack gulliga, gulliga du!

Tulpaner från kolonin och tomater och basilika som frodas på fönsterbrädan.





































Vi flyttade i månadsskiftet jan-feb, så jag har ju en helt ny lägenhet att visa er. Häromdagen fick vi nya köksluckor så nu är nästan allt på plats. Får se om jag lyckas ta några bilder utan allt för mycket grejer nån dag. Vår lilla skatt är en superröjare som på ungefär två sekunder hinner plocka fram alla bunkar, slevar, vispar ur köksskåpen, en massa papper, penslar, stämplar, blandat jox ur pysselskåpet och framför allt favoriten tiotusen små tygbitar ur min lapplåda (var kan hon ha fått sitt stora tygintresse ifrån?:)) så ett nåtsånär städat hem är ganska sällsynt här. Åtminstone i dagsljus. Men trots stök så är jag väldigt glad över vårt hem och tycker det känns så fint och ljust och härligt. Inte ljust som i ljust och fräscht/allt är vitt. Färg har vi förstås, men vi har fönster från tre håll och det gör mycket. Som sagt, ska försöka visa er nån dag. God natt!

torsdag 27 april 2017

Dagens skörd och DDT for life

Idag var vi på Röda korset här i Landskrona och de hade ovanligt mycket fina gamla retrogrejer.
























Detta och lite till fick följa med hem. Två pyttesmå blåröda sparkbyxor från Tussilago (har ett par gulbruna med klövern sen tidigare för lite lagom tvillingmatch), två sovpåsar från Fix och en liten snigeltröja från Bonzo. Samtliga av dessa plagg kostade 15 kr/st. Det är ju i de flesta fall toppen med gamla textilier där alla gifter är urtvättade sen länge, MEN jag som väldigt många andra retro- och textilintresserade människor gråter floder efter att ha hört loppmarknadsarkeologernas program om mitin (nån form av DDT eller liknande) i gamla yllefiltar. Jag visste att det kan finnas i gamla ullprodukter som åkpåsar, så det har jag undvikit, men min kära Viola Gråsten-filt hade jag inte tänkt på.







































De är ju så fina! Jag har även en blå på vinden. Fina men känns ju inte så lockande att gosa in sig i den längre. "Varaktigt maläkta mothproofed for life". For life. Inget att göra väl? Annat än att göra sig av med och se till att det bränns på ett sätt så att kemikalierna förstörs ordentligt. Snyft.

tisdag 18 april 2017

Snart

Många gånger har jag gått vägen från busshållplatsen upp mot kvinnokliniken på Universitetssjukhuset i Lund. Jag som tyckte vi gjorde många ultraljud förra graviditeten. Nu är vi nog uppe i ca 15 stycken den här graviditeten tror jag. Man är verkligen noggrannt kontrollerad som tvillinggravid och speciellt med enäggs. Jag gick i vintras och tidigt i våras längs rabatterna där torra blomsterlökar tittade upp och tänkte att, när de blommar då föder jag barn. När jag gick mot förra veckans ultraljud sprakade rabatterna av blommor i alla färger och det slog mig att det faktiskt inte är så långt kvar. Typ tre veckor. Max. Fortfarande så svårt att förstå.




























Jag har sytt lite till de små. Kanske mest för att göra det hela lite mer konkret och verkligt. Och så känns det såklart roligt att få göra lite nya saker speciellt för bebisarna, så de inte bara får ärva storasysters kläder. Har fyllt på med lite "nya" loppisfynd och så de här koftorna som jag tycker är så söta. Två av få grejer som är nyköpta. Tänkte att vi kanske behöver lite i strl 50 också. Lykke var en 56a direkt men tvillingarna borde ju vara lite mindre tycker jag. Visserligen ligger de båda fortfarande strax över kurvan för enlingar så de är stora, men de ska ju trots allt ut i v 37 är det tänkt. Förutom två stora bebisar har jag också väldigt mycket fostervatten och läkaren sa att magens stora volym kan göra att det sätter igång snart. Väldigt spännande tider med andra ord. Misstänker nog att jag får bli igångsatt i v 37, men jag hoppas på att det sätter igång av sig själv den här gången. Hoppas också på att slippa snitt, men förra veckan låg tvilling ett såpass långt ner att läkaren inte trodde hen skulle flytta sig så det bådar gott. Framför allt hoppas jag såklart att både jag och bebisarna klarar oss utan några större men. Och att Lykke ska ta det hela på ett bra sätt. Fortfarande är hon mitt allt och den jag tänker på hela tiden. Känns konstigt att hon ska få konkurrans. Antagligen kommer jag ju att älska mina andra barn lika mycket. Det sägs ju att det ofta blir så. Även om det är omöjligt att tänka sig.


söndag 19 mars 2017

34-åring med 30-veckorsmage

Igår fyllde jag och mamma år och vi hade ett litet kalas. Vi har varit förkylda en vecka och jag har fortfarande så ont i halsen så jag blir rent matt (tips, någon?), men familjen vågade sig hit ändå och det blev en mysig födelsedag.


























Jag fick så mycket fina blommor, nåt av det bästa med att fylla år tycker jag.


























Går här hemma och njuter av blomsterlyxen överallt.








































































Jahaja, "bara" tio veckor kvar till bf...