lördag 23 februari 2013

Som små solar av hopp

Stort och hjärtligt tack för all respons på förra inlägget, er omtanke värmer verkligen. Jag fascineras av hur mycket kärlek det finns i den här världen, som jag får från folk jag aldrig har träffat. Något av det finaste jag hört kan vara detta, i ett mail från en annan kämpe, om vad hon tänkte "en månad då mensen åter var där att "det är okej, det var säkert ett annat par som fick bli lyckligt lottade denna månad", och jag tänkte då helt och fullt på er."




























En annan sak jag fascineras av är hur starkt hoppet är. Jag kan fortfarande inte tänka mig annat än att det ska gå. På något sätt. Jag är verkligen inte nere på botten, långt ifrån. När man upplever en riktigt stor sorg eller kris så blir det så tydligt tycker jag hur mycket det man faktiskt har betyder. Jag har kärlek, jag har Jonas (och även mycket annat att vara tacksam över: familj, vänner, en kropp som ändå funkar bra på många sätt, jag kan se och höra, gå och stå. Jag har jobb och fina kollegor). Jag lever i en kärlek starkare än allt annat, jag tror vi klarar nästan vad som helst tillsammans. Det är omöjligt att inte känna tacksamhet över det. Mitt i sorgen.

onsdag 20 februari 2013

Inget

Jag gjorde allt jag kunde, jag åt ordentligt och nyttigt, drack varken kaffe eller te eftersom läkaren sa att det var bäst att avstå helt. Jag ansträngde mig inte, lyfte ingenting, kramade min lilla lyckobebis i fickan, var försiktig men ändå inte orolig, jag var avslappnad, glad och positiv och trodde på det. Av hela min själ och hela mitt hjärta. Trodde på vår lilla bebis som skulle komma i oktober.

Men den kommer inte.




























Och nu är våra försök slut. Jag vet inte hur vi ska gå vidare. Nu kommer jag att få många tips om adoption så jag svarar direkt, vi skulle gärna adoptera och kommer troligen försöka, men det är inte stor chans att lyckas med det. Jag har läst att det går tre par adoptivföräldrar på varje adoptivbarn. Ca 30% chans att lyckas med det alltså. När ingen av oss har fast heltidsjobb är chanserna betydligt mindre.

Jag har fått så många kommentarer och mail från fina människor, stort tack till er, det betyder oerhört mycket. Nu efterlyser jag någon som fått adoptera utan fast anställning om det finns någon sådan och någon som velat ha barn med tvingats acceptera att leva utan. Någon som vill maila mig om det? Jag skulle behöva ditt stöd och dina tankar.

tisdag 12 februari 2013

Presenttips

Upplevelser är ju som bekant en bra present till de som har allt. Jonas mamma fick en prova-på-silversmideskurs av oss i julklapp och förra helgen var det dags. Vi var med alla tre, svärmor, Jonas och jag och fick en riktigt rolig söndagsförmiddag tillsammans.


 
Vi skissade, sågade, hamrade, filade och lödde i tre timmar och kom hem med varsitt riktigt fint smycke tycker jag.
Det var folkuniversitetet som höll i kursen, så kolla upp vad det finns i närheten av där du bor om du är intresserad. Just de här prova-på är ju en fantastiskt bra idé om man just vill testa lite och väldigt bra som present.
Jag har förresten gjort om bloggen lite (eller ok, Jonas har gjort under mitt överinseende), mest för att kunna ha lite större bilder. Tidigare låg liksom allt i en smal remsa i mitten och det var en massa outnyttjad plats i kanterna. Får se hur det här blir, vad tycker ni? Det ser fortfarande lite tomt ut överst i bloggen, tänker mig nån slags bild där. Ska bara fundera på vad...

torsdag 7 februari 2013

Ta aldrig ut sorg i förskott

Jag tror så oerhört starkt att det ska gå bra den här gången (ivf-behandling för er som inte är trogna läsare). Vi har inte kommit så långt än, men jag är så otroligt glad över att jag kan känna hopp igen, att jag orkar hoppas och verkligen innerligt tror att det ska gå bra den här gången. Jag har trott så många gånger förr och blivit besviken lika många. Men ändå, plötsligt så bara finns det där igen. Hoppet. Det gör livet så mycket lättare att leva, dagarna av väntan och nervositet så mycket skönare.

Det sägs ju att man inte ska hoppas för mycket. Det tycker jag är trams. Ju större hoppet och tron, att det ska bli som man vill, är desto bättre mår man/lyckligare blir man. Går det sen inte som man vill så är det sjukt jobbigt oavsett om man deppat innan eller ej. Det går liksom inte att förbereda sig på sorgen, kommer den så kommer den, bäst att vara glad så länge man kan.

Och nu menar jag inte att man "ska" vara glad och hoppfull. Är man inte det så är man inte det, det går ju inte riktigt att bestämma över. MEN är man det så finns det verkligen ingen anledning att försöka att inte "ta ut glädjen i förskott". Gör det! Ta ut all glädje du kan, det kommer att fyllas på med ny förr eller senare.





















När det känns tungt så kommer såna här bilder till mig med solsken. En underbar liten en som fått en solig-mössa i present av en kund. Hon blev tydligen så nöjd att hon behöll mössan hela dagen, ända till läggdags. Om den då blev nattmössa vet jag inte riktigt, men hon gillade den i alla fall och det värmer mitt hjärta.

måndag 4 februari 2013

Ljuvliga rävar

















Det här underbara ekologiska tyget från Strömming kunde jag inte motstå. Det var det fler som inte kunde, två rävmössor blev beställda innan tyget hade kommit. Jag gillar det så mycket, vill helst sy en massa saker till mig i det fast jag är inte riktigt säker på om det känns lika kul till vuxna. Får hoppas att vi snart har en liten unge att klä i rävkläder...