torsdag 19 april 2018

De senaste tre dagarna har jag

varit på akuten två gånger med 40-gradiga, tungandade barn.

tappat min mobil (precis vad man behöver när man är på väg till akuten med tre småttingar).

skaffat ny mobil. Med samma nummer men utan bilder (snyft, snyft, snyft) och utan kontakter. Om vi känner varandra kan du väl smsa mig ditt nummer?

synts i hem och hyras tidning. Ett fint reportage om vårt hem av en supertrevlig journalist.

lyckats med konststycket att vagga två 11-kilosbebisar till sömns i famnen samtidigt när båda var trötta och sjuka och jag var ensam med barnen en förmiddag. Jag lyckades även lägga ner dem OCH hade den stora turen att Lykke sov till halv elva den dagen så jag hann sova gott en halvtimme när alla tre sov samtidigt. Välbehövligt.

efter många telefonsamtal fått förskoleplats till småttingarna på samma förskola som Lykke går på. Först fick vi på en annan, men det gick visst att lösa. Så glad.

fått veta att min konstigt bortdomnade underkropp troligen beror på vårt intensiva, sömnfattiga liv och inte verkar gå att göra nåt åt. Har knappt nån känsel i ben och fötter. Som kroppen tar stryk av sömnbrist alltså...

ätit glass i solens sken och under blommande körsbärsträd med alla mina hjärtan.

mer än nånsin känt att jag har världens finaste, sötaste, underbaraste barn (tänk att just jag fick dem!).

känt att livet trots allt är rätt ljuvligt. Idag har dock Sixten börjat kräkas och alla tre barnen har närmre 40 graders feber så eventuellt väntar några ganska oljuvliga nätter och dagar om vi alla drabbas. Att kräkas, ha hög feber och inte en chans att vila skulle antagligen kunna användas som tortyrmetod. Men annars är det fint.